jillandersson

Jag blir tokig! Jag har den under de senaste två åren försökt att inte hitta kärleken. Jag har levt mitt singelliv på bästa sätt, och njutit till max. Tagit dagarna som de kommer och inte försökt tänka så mycket på framtiden. (På så sätt har jag dock lurat mig själv. Jag har under lång tid drömt om en karl i mitt liv..) En helt vanlig utekväll, kanske lite blötare än vanligt, träffar jag en karl(/pojk). Har inte speciellt höga förhoppningar om detta krogragg men killen hör av sig. Och jag gillar't! Vi träffas och jag börjar verkligen tycka om honom. Och enligt honom tycker han om mig också. Men en morgon, efter en mysig sova-sked-natt tar allt slut. Bara sådär.

Vi hann inte träffas speciellt länge, (men samtalen om framtiden lät bra i mina öron. Samtalen han tog upp.) Så egentligen borde jag inte känna mig så hopplöst ensam som jag gör. Jag vill bara ligga i sängen under mitt duntäcke hela dagarna och äta pepperkakor. Jag gråter nu, ofta. Det var längesen jag kände mig såhär, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Men enligt Sex and the City tar det ju halva tiden man dejtade att komma över någon. Så jag antar jag har en vecka att gråta. Känns bra!